Ännu en natt....

Usch.... nätterna är värst. Det är vid den här tiden man påminns om saker som aldrig vill försvinna. Min hjärna går på högvarv och jag finner ingen väg ut. Trots att mer än 20 år passerat så finns det fortfarande ingen avfart från vägen jag åker på. När ensamheten tar över och demonerna får fäste kan jag inte hejda smärtan.....

Sov sött var ni än befinner er...

Nattliga tankar....

När är det nog? När kan en man hitta tillbaka till sinnesfriden? När kan någon förstå hur ont det gör? Jag ska skilja på känslor och fakta. Känslorna säger att jag inte duger. Fakta säger att jag inte duger. Jag har alltid varit osynlig. Mina känslor syns inte. Finns inte. Alltid har någon annans känslor varit viktigare. Har jag hittat mig själv? När jag sluter ögonen så ser jag en kille som ingen annan ser.....

En låt säger mer än tusen ord...