Lördag kväll

Hej,
 
Nu var det ett tag sedan jag tog mig tid att skriva så det är väl dags nu. Jag har nu jobbat min första vecka efter semestern och det kändes ok. Jag var väldigt orolig för hur min trötthet skulle arta sig men den har varit hanterbart som tur är. Första arbetsveckan var väldigt lugn och det var skönt att få en mjukstart och sätta sig in i allt igen och börja planera inför hösten. 
 
I Måndags var jag som vanligt och tog prover på Danderyds sjukhus och efter det har jag blivit kontaktad av läkare på transplantationsmottagningen 2 gånger. Det visar sig att ett virus finns i blodet och det finns risk för att det viruset kan angripa mina inre organ. Det här viruset är troligtvis anledningen till att jag känt mig så extremt trött och utmattad en längre tid. Det vi har gjort nu är att jag dragit ner på min medicin som sänker immunförsvaret och så får vi se om mitt immunförsvar tar hand om viruset på egen hand. Om det inte gör det så kommer de sätta in en medicin som ska få viruset att försvinna. Jag hoppas att det försvinner snarast så att jag orkar med det jag ska. 
 
Veckan innan jag började jobba var jag hos optikern och resultatet av det besöket blev som jag trodde. Min syn har försämrats den senaste tiden så nu har jag blivit med glasögon. Att välja glasögon var verkligen inte lätt och vad jag än valde så tyckte jag inte att jag såg klok ut. Till slut valde jag ett par svarta bågar och de ska jag hämta ut nästa måndag när glasen blivit slipade. Det känns faktiskt väldigt skönt att få glasögon då jag hela tiden måste anstränga mig till det yttersta för att kunna läsa och det gör att jag blir väldigt trött och får huvudvärk. Vi får se om mina symptom försvinner när jag fått glasögonen men det både tror och hoppas jag. 
 
Annars är det fortfarande tungt mentalt till och från. Jag kan ha perioder där det känns ok men så helt plötsligt så blir jag attackerad av mina jobbigaste tankar som förlamar mig fullständigt. Det allra jobbigaste tankarna och känslorna kommer på kvällen och natten och då vet jag knappt vart jag ska ta vägen. Då jag aldrig haft någon att prata med om det här eller som försöker förstå så känner jag att det bästa är att hålla kvar smärtan inuti mig och vänta ut den. Ensamheten är såklart extremt tung att bära men å andra sidan har jag burit på den så länge så det har blivit en del av mitt liv. Självklart känns det som att det är fel på mig och jag frågar mig hela tiden varför jag är så mycket sämre än alla andra. Tyvärr kommer jag nog aldrig få svar på den frågan så den känns egentligen lönlös. Jag får fortsätta kämpa och så hoppas jag att det en dag kommer en bättre dag för mig också. 
 
God natt och på återseende!
 
// Dan