Söndagskväll

Hej,
 
Söndagskväll och i morgon stundar en ny vecka. Jag har nu jobbat 2 veckor sedan semestern tog slut och det känns inte så bra som jag skulle vilja. I veckan som passerade fick jag feber i Onsdags morse och självklart började oroliga tankar spridas i mig. Feber kan såklart bero på många olika saker men som transplanterad så tänker man direkt på avstötning. Jag fick åka in och ta prover och det blev besvärligare än jag trodde. Jag åkte först till vårdcentralen i Kallhäll men de kunde tydligen inte ta proverna som läkaren ordinerat så jag fick därför åka vidare till provtagningscentralen på Karolinska sjukhuset i Solna. Väl där så visade det sig att de inte heller kunde ta de proverna och de hänvisade istället mig till akuten men de kunde inte heller ta proverna. Jag hamnade till slut på infektionskliniken och där kunde de hjälpa mig. Läkaren på transplantationsmottagningen hade ordinerat ett odlingsprov på mitt blod och det är inte alla som tar det. Som tur var så visade inte proverna något mer än något förhöjt CRP men det är inte så konstigt med tanke på febern. Jag blev hemma ett par dagar från jobbet och det var lika bra. 
 
Annars är det fortfarande väldigt tufft på samtliga plan. Tröttheten är ständigt påtaglig och varje dag är en kamp för att ta sig igenom allt jag måste. Min mentala status är på botten och jag går omkring med en ständig oro som påverkar mig starkt varje dag. Nätterna är värst och allt som oftast vaknar jag mitt i natten med kolsvarta tankar som smärtar mig väldigt. Den ångest jag bär runt på varje dag äter upp mig inifrån och gör mig emellanåt helt paralyserad och är otroligt svår att bära runt på. Min syn på mig själv är sämre än någonsin och jag tänker oftast att det bästa vore om jag bara höll mig undan. Det känns som om alla ser ner på mig och jag är den sämsta personen som går runt på denna planet. Jag är medveten om att jag inte kan förändra det som har varit eller att saker jag upplevt inte kommer förändras men det har påverkat mig så mycket och gjort mig till den jag är. Jag jobbar hårt varje dag för att inte tänka på allt skit som jag varit utsatt för men ryggsäcken är så tung att jag inte klarar av att bära den själv. 
 
I morgon är det som sagt ny vecka och jag måste kämpa mig igenom allt som jag måste igen. Eftersom jag har en negativ bild om mig själv är det tufft att åka runt och träffa kunder men jag brukar kunna ta på mig en mask och göra det jag måste. Har man kämpat i sin ensamhet i mer än halva sitt liv så blir man till slut ganska bra på det. 
 
Nu är det dags att avsluta kvällen och strax säga god natt och så hoppas jag på att demonerna inte kommer på besök i natt. 
 
På återseende!
 
// Dan