Lördag

Hej,
 
Då börjar ännu en dag att lida mot sitt slut. Idag inledde vi dagen med att köra Wilmer till sin tredje dag på campen i Rimbo som startade 10.45. Det tar ungefär en timme att åka dit så vi åkte strax efter 9.30. Efter stoppet i Rimbo så tog vi en tripp ut till landet där vi spenderade några timmar och käkade lite tacos. Själv var jag helt klubbad av värmen och gick och la mig och sov en timme efter maten. Nu har resten av familjen gått och lagt sig medan jag själv ligger i soffan. 
 
Annars kämpar jag stenhårt mot alla tankar som snurrar i mitt huvud. Jag slits mellan hopp och förtvivlan hela tiden och jag känner att gråten sitter i halsen mest hela tiden. Jag känner ett sånt oerhört förakt mot mig själv och jag känner att jag inte är värd någonting. På nätterna är det alltid som värst och då kommer känslan av ensamhet och de jobbiga minnena tillbaka. Utåt sett försöker jag hålla god min och vara så stark som jag kan men innerst inne känns det som att jag bara faller ner i ett avgrundsdjupt hål. Det spelar ingen roll om jag gråter eller om jag skriker för ingen kommer höra mig i alla fall. 
 
Nedan några bilder från Rimbo idag. 
 
På återseende!
 
// Dan 
 
Fantastiska Wilmer ❤❤❤
 
Isac, Elias och Samuel vid Långsjön som ligger precis intill ishallen.
 
Wilmers grupp gör sig redo för nästa övning.

Torsdag

Hej,
 
Hemma i Kungsängen sedan i Söndags och värmeböljan verkar aldrig ta slut. De flesta tycker säkert det är jätteskönt med värme men jag tycker bara att det är jobbigt. Som nytransplanterad är det ingen höjdare med den här tryckande hettan då man snabbt blir uttorkad och med ett nytt organ i kroppen måste man hela tiden se till att ha mycket vätska i kroppen. Jag ska dessutom inte vistas i skärpt solljus så det är ytterligare en anledning till att den här sommaren inte känns något vidare. Jag har sedan några veckor tillbaka haft problem med migränhuvudvärk och magbesvär vilket har varit väldigt jobbigt och ovanpå det har jag varit jättetrött. Emellanåt har det känts som benen knappt burit mig och jag har knappt kunnat göra någonting. 
 
Idag har jag varit på Huddinge sjukhus och träffat läkaren. Mina provsvar såg bra ut och allt fysiskt är under kontroll. Nästa vecka ska jag ta ett extra prov för att se så det inte är någon bakterie i magen och om det behöver åtgärdas på något sätt. Jag fick gå ner i dos på en immundämpande medicin och det är positivt då det kommer påverka mitt blodvärde i positiv riktning. Jag kommer även fortsättningsvis att ta prover en dag i veckan och ha kontakt med läkaren ungefär varannan vecka. 
 
På det mentala planet är det fortfarande väldigt jobbigt. De mörka tankarna kommer och går mest hela tiden och ibland kan jag hantera dem medan det ibland framkallar rena panikkänslor. Tyvärr känner jag mig helt ensam med dessa tankar och jag vet inte vad jag ska ta mig till när de kommer. Jag känner mig hela tiden helt värdelös och betydelselös vilket framkallar en rädsla för att bli lämnad och att bli behandlad som skit utan att det på något sätt medför några konsekvenser. Jag tänker sällan eller aldrig på mig själv utan anpassar mig hela tiden efter andra då jag inte anser att min vilja betyder något ändå. Jag anser att man alltid måste ta konsekvenserna av sitt eget handlande och det har jag alltid sett till att göra om jag ställt till med något eller begått ett misstag. Däremot känns det som man kan behandla mig hur som helst och sen bara låta det vara. För min del glömmer jag aldrig en oförrätt och om det dessutom är ett trauma så kommer jag alltid att bära det med mig. 
 
Nu ska jag ta och vila en stund och så får vi se vad den här dagen har att erbjuda senare. 
 
På återseende!
 
// Dan 
 
 

Ännu en dålig dag

Hej,
 
Sista dagen i Höganäs innan det är dags att åka hem i morgon. Tyvärr har avslutningen på vår vistelse här i Skåne präglats av psykisk ohälsa och idag har det även varit en dålig dag av fysiska skäl. Vaknade i natt som jag brukar göra med jobbiga tankar och en lätt panikkänsla och till råga på allt så hade jag en migränhuvudvärk som kom direkt från helvetet. I morse när jag vaknade så var dessutom magen fullständigt i uppror och det har hållt i sig hela dagen. Familjen har spenderat dagen på stranden och de är där nu också. Själv har jag inte haft någon som helst lust att gå ner dels pga min fysiska status men jag tycker även att det är jobbigt att vara runt folk jag inte känner just nu. Vill bara dra mig undan då jag känner mig eländig och värdelös i största allmänhet. Jag måste säkerligen vara en otroligt tråkig person att umgås med just nu men då får det vara så. Jag känner fortfarande att det känns jävligt orättvist att jag måste känna mig som en förövare men det är väl bara att acceptera och låta det vara. Min känsla av ensamhet förstärks och jag får en bekräftelse på vad jag alltid tänkt och trött.
 
I morgon bär det av hemåt igen och det känns både bra och dåligt. Jag uppskattar att spendera tid här men det är också skönt att komma hem. Vic börjar jobba på Måndag medan jag har ytterligare 2 veckors semester. Pga hur jag mår just nu så har jag väldigt svårt att njuta av någonting men jag ska ändå försöka göra det bästa av situationen. På Torsdag börjar Wilmer en hockeycamp i Rimbo som håller på tills på Söndag så då vet jag att jag kommer köra fram och tillbaka några dagar. 
 
På återseende!
 
// Dan