Torsdag

Hej,
 
Hemma i Kungsängen sedan i Söndags och värmeböljan verkar aldrig ta slut. De flesta tycker säkert det är jätteskönt med värme men jag tycker bara att det är jobbigt. Som nytransplanterad är det ingen höjdare med den här tryckande hettan då man snabbt blir uttorkad och med ett nytt organ i kroppen måste man hela tiden se till att ha mycket vätska i kroppen. Jag ska dessutom inte vistas i skärpt solljus så det är ytterligare en anledning till att den här sommaren inte känns något vidare. Jag har sedan några veckor tillbaka haft problem med migränhuvudvärk och magbesvär vilket har varit väldigt jobbigt och ovanpå det har jag varit jättetrött. Emellanåt har det känts som benen knappt burit mig och jag har knappt kunnat göra någonting. 
 
Idag har jag varit på Huddinge sjukhus och träffat läkaren. Mina provsvar såg bra ut och allt fysiskt är under kontroll. Nästa vecka ska jag ta ett extra prov för att se så det inte är någon bakterie i magen och om det behöver åtgärdas på något sätt. Jag fick gå ner i dos på en immundämpande medicin och det är positivt då det kommer påverka mitt blodvärde i positiv riktning. Jag kommer även fortsättningsvis att ta prover en dag i veckan och ha kontakt med läkaren ungefär varannan vecka. 
 
På det mentala planet är det fortfarande väldigt jobbigt. De mörka tankarna kommer och går mest hela tiden och ibland kan jag hantera dem medan det ibland framkallar rena panikkänslor. Tyvärr känner jag mig helt ensam med dessa tankar och jag vet inte vad jag ska ta mig till när de kommer. Jag känner mig hela tiden helt värdelös och betydelselös vilket framkallar en rädsla för att bli lämnad och att bli behandlad som skit utan att det på något sätt medför några konsekvenser. Jag tänker sällan eller aldrig på mig själv utan anpassar mig hela tiden efter andra då jag inte anser att min vilja betyder något ändå. Jag anser att man alltid måste ta konsekvenserna av sitt eget handlande och det har jag alltid sett till att göra om jag ställt till med något eller begått ett misstag. Däremot känns det som man kan behandla mig hur som helst och sen bara låta det vara. För min del glömmer jag aldrig en oförrätt och om det dessutom är ett trauma så kommer jag alltid att bära det med mig. 
 
Nu ska jag ta och vila en stund och så får vi se vad den här dagen har att erbjuda senare. 
 
På återseende!
 
// Dan