Kvällstankar

Hej,
 
Vi börjar närma oss midnatt och idag har det varit en motig dag. Ibland får man en känsla redan när man vaknar att just idag blir det ingen bra dag. Känslorna sitter utanpå kroppen och man bara väntar på ett dåligt besked eller att något tråkigt ska hända. Det var precis vad som hände också och man ska aldrig underskatta magkänslan. Nu har det blivit som det blivit och jag kan inte göra annat än att försöka hantera situationen på bästa möjliga sätt. Jag har upplevt en hel del motgångar de senaste åren så jag ska nog fixa en till. 
 
Min fysiska status så här nästan 3 månader efter transplantationen är under kontroll och mina värden är fortsatt stabila. Igår fick jag trappa ner på mina tabletter som är mot avstötning och det är ett tecken på att kroppen börjar bli starkare. Tyvärr känner jag att den mentala biten blivit sämre och de mörka tankarna börjar åter få fäste i mig. Jag har börjat drömma igen och det handlar som vanligt om människor som jag varken vill veta av eller överhuvudtaget höra talas om. Panikkänslorna som jag får av att se dem framför mig är svårt att förklara men det hotar allt som jag älskar här i världen. Min självkänsla bryts ner fullständigt och jag får knappt luft när de här jobbiga tankarna sätter in. Jag har den senaste tiden gått igenom en prövning som folk runtomkring mig har svårt att förstå och det kanske inte är så konstigt att min mentala status fått sig en rejäl törn. Utåt försöker jag alltid vara stark men innerst inne finns ett behov av att slippa vara den starka när det blåser och istället tillåta mig själv att falla isär och vara liten ibland. Jag måste dock fortsätta kämpa för det jag tror på och för de människor som jag älskar över allt annat men det i sig kan vara en ordentlig prövning. 
 
Nu säger jag godnatt och så hoppas jag att jag får drömma om människor som ger mig ett leende på läpparna istället för ångest och skräck. 
 
På återseende!
 
// Dan