Lördagskänslor

Hej,
 
Kvällen är här och jag sitter ensam i mörkret i vardagsrummet som jag gör för det mesta. Vi har för en liten stund sedan tittat på Sveriges match mot Tyskland som tyvärr slutade med förlust på slutet. Annars har det inte hänt så värst mycket idag egentligen. Jag, Elias och Wilmer åkte en sväng till Ängsjö där grabbarna sprang i joggingspåret medan jag själv promenerade. Jag känner att min kropp inte är redo för löpning ännu utan jag behöver bygga upp mig lite och jag skulle dessutom behöva gå ner några kilo. Sedan jag kom hem från sjukhuset senaste vändan och kroppen ställt in sig efter transplantationen så här aptiten ökat. I kombination med att jag rör mig för lite så är det lätt att lägga på sig några extrakilo. 
 
Annars känner jag att den mentala biten är väldigt jobbig just nu. De jobbiga drömmarna kommer väldigt ofta och tankarna på människor jag inte vill veta av förföljer mig nästan hela tiden. Jag har ingen jag kan prata med det här om utan jag får hålla allt inom mig och hoppas att det kommer en dag då jag slipper se dessa människor framför mig när jag sluter ögonen. Sedan min njursjukdom blev värre för ca 2 år sedan så har min bekantskapskrets minskat. De människor som jag tidigare kallat vänner har försvunnit och det är något jag får acceptera. Det finns inte många personer som jag litar på numera men de som finns där fortfarande får jag hoppas kommer fortsätta finnas där. I hela mitt liv har jag känt mig obetydlig och ensam och det är den tanken som finns inom mig och så jag tänker mig min framtid. Det är svårt att förstå om man själv inte upplevt det och därför är det väldigt svårt att få förståelse för min situation. 
 
Nu ska jag återgå till tystnaden och se om jag hittar något att titta på innan jag somnar. 
 
På återseende!
 
// Dan