Dag 11

Hej,
 
Då var det Påskafton och jag fortsätter att tillbringa mina dagar på Huddinge sjukhus. Idag känner jag mig lite piggare och värken över det senaste operationssåret är på väg åt rätt håll. Har precis lyckats få i mig lunch och det är en större utmaning än vad det låter som. Har haft jättesvårt med maten den senaste veckan vilket resulterat i en viktnedgång på nästan 8kg. Med allt som hänt och framförallt all värk jag upplevt så här jag inte ens velat tänka på mat. 
 
Under dagens läkarrond fick jag besked att mitt kreatinin hade sjunkit ytterligare 100 enheter sedan igår så den nya njuren mår prima och gör det den ska. Jag har för närvarande både en urinkateter samt ett dränage från magen som ska sitta kvar tills på Onsdag. Onsdag är också den dagen som jag preliminärt ska få komma hem. Alla frågar hela tiden när jag ska få åka hem och självklart vill jag det men samtidigt vill jag vara helt säker på att allt fungerar innan jag åker hem. 
 
Idag fick jag besök ganska tidigt av Vic och barnen. Alltid trevligt att få lite sällskap då det annars blir väldigt långsamt här. I morgon kommer ingen men på Måndag kommer både mina föräldrar samt min kusin Jonas. 
 
Jag ska försöka ta mig lite kortare promenader runt i korridorerna här på avdelningen strax. Skönt att röra på sig lite mellan varven då jag annars mest ligger på rygg i sängen. Det drar och spänner i såret på magen men det är bara att kämpa emot då jag vet att det blir bättre. Igår kollade jag på första filmen om Pirates of the Carribbean under kvällen och jag såg att film nr 2 går ikväll så den tänkte jag kolla på innan jag somnar. 
 
På återseende snart igen 
 
// Dan 
 
 

Ännu en dag...

... av plågor. Idag är jag inne på tionde dagen här på Huddinge sjukhus och jag börjar bli rejält trött på detta. Sedan sist jag skrev har jag upplevt sådan ofattbar smärta och det vill inte ge med sig ännu. I Lördags började jag få blod och vattenansamling i ljumsken och i buken. Det gjorde ont och man konstaterade ljumskbrock. Efter det började en smärta så stark i magen att det inte går att beskriva. Under Onsdagskvällen fick jag åka akut till ultraljud för att sätta in en dräneringsslang i buken för att få bort vätskeansamlingen. På drygt 1 1/2 timme tömdes jag på nästan 2 liter vätska. När det var klart märkte jag en markant förbättring och jag kunde återigen röra på mig. Lyckan fick hålla i sig i ca 1 timme innan överläkaren kom in på rummet och lät meddela att de hittat urin i vätskan som de tappat ur mig. Att ha urinläckage från njuren ut i kroppen är inte bara farligt/giftigt utan är också förenat med en obeskrivlig smärta. Redan samma natt blev det operation igen för att täta ihop urinledaren med min nya njure. Efter den operationen är jag nu åter på avdelningen men har igen en ganska rejäl smärta över det nya operationssåret. Jag klarar inte att ta mig ur sängen utan hjälp och de få gångerna jag lämnar sängen så här jag ett gåbord som jag tar mig runt med. Att få urinläckage från njuren är väldigt ovanligt och drabbar ca 3 av 100 transplanterade njurpatienter. Typiskt att det ska drabba mig men samtidigt inte så förvånande om jag ska vara ärlig. 
 
Den nya njuren då? Efter den senaste operationen så hoppade den igång ordentligt och alla mina värden är på stadig nedgång. T ex mitt kreatinin har sjunkit från strax över 900 enheter till ca 600 enheter. Det var nyheter som jag verkligen behövde mitt i allt elände. Jag har haft jättestort stöd från min familj där Vic kämpar stenhårt för att få ihop allt nu när jag ligger här. Hon praktiserar på Ks både dag och natt samtidigt som hon skjutsar barnen fram och tillbaka men tar sig ändå tid att komma och hälsa på mig så ofta hon kan. Det betyder massor att ha en sådan person i mitt liv 💖. Mina föräldrar har också varit här väldigt mycket och ställer också upp 100% på allt som behövs. När man hamnar i sådana här situationer så är det så skönt att veta vilka som verkligen bryr sig. Min syster har också varit här och där vet jag också att hon är väldigt engagerad i min sjukdom och vad som händer runt omkring mig. 
 
Nu är det strax dags att få i sig lite lunch och sen får jag fortsätta att försöka roa mig så gott jag kan på egen hand. Prognosen är att jag blir kvar här till och med Onsdag nästa vecka men det vet man aldrig så jag tar en dag i taget. 
 
På återseende!
 
// Dan 
 
 

På väg mot ett nytt liv

Hej,
 
Ja, då har det äntligen skett. Vid midnatt mellan Onsdag och Torsdag denna veckan så blev jag äntligen transplanterad. Transplantationen gick bra men njuren har inte riktigt kommit igång ännu. Det är helt normalt att det tar ett par dagar innan den anpassar sig till sin nya miljö och läkaren säger att allt ser fint ut så jag känner mig inte orolig. Jag har fortfarande jätteont och jag är svullen från magen ner till underlivet. Jag har svårt att sova och svårt att gå men det kommer bli bättre om några dagar. Det är svårt att svara på hur länge jag blir kvar här på sjukhuset men det är bara att ta en dag i taget. Man vill självklart veta att njuren fungerar som den ska och att inga komplikationer uppstöter. Jag försöker härda ut så gott det går och att inte gräva ner mig när jag har som mest ont. 
 
Idag får jag besök av familjen efter att Wilmer spelat klart en hockeycup i Farsta. Senare under dagen kommer mamma och pappa hit på besök också. Det är trevligt med besök då tiden annars går väldigt långsamt här på avdelningen. 
 
Det känns fantastiskt att ha fått en ny njure och nu slipper jag dialysen plus att jag kommer må bättre. Jag ser också fram emot att få äta vad jag vill igen. 
 
Återkommer om ett par dagar med en update .
 
Ha det bra och på återseende!
 
// Dan 
 
Ingen smickrande bild men så här eländig ser jag ut några dagar efter transplantationen.