Ännu en dag...

... av plågor. Idag är jag inne på tionde dagen här på Huddinge sjukhus och jag börjar bli rejält trött på detta. Sedan sist jag skrev har jag upplevt sådan ofattbar smärta och det vill inte ge med sig ännu. I Lördags började jag få blod och vattenansamling i ljumsken och i buken. Det gjorde ont och man konstaterade ljumskbrock. Efter det började en smärta så stark i magen att det inte går att beskriva. Under Onsdagskvällen fick jag åka akut till ultraljud för att sätta in en dräneringsslang i buken för att få bort vätskeansamlingen. På drygt 1 1/2 timme tömdes jag på nästan 2 liter vätska. När det var klart märkte jag en markant förbättring och jag kunde återigen röra på mig. Lyckan fick hålla i sig i ca 1 timme innan överläkaren kom in på rummet och lät meddela att de hittat urin i vätskan som de tappat ur mig. Att ha urinläckage från njuren ut i kroppen är inte bara farligt/giftigt utan är också förenat med en obeskrivlig smärta. Redan samma natt blev det operation igen för att täta ihop urinledaren med min nya njure. Efter den operationen är jag nu åter på avdelningen men har igen en ganska rejäl smärta över det nya operationssåret. Jag klarar inte att ta mig ur sängen utan hjälp och de få gångerna jag lämnar sängen så här jag ett gåbord som jag tar mig runt med. Att få urinläckage från njuren är väldigt ovanligt och drabbar ca 3 av 100 transplanterade njurpatienter. Typiskt att det ska drabba mig men samtidigt inte så förvånande om jag ska vara ärlig. 
 
Den nya njuren då? Efter den senaste operationen så hoppade den igång ordentligt och alla mina värden är på stadig nedgång. T ex mitt kreatinin har sjunkit från strax över 900 enheter till ca 600 enheter. Det var nyheter som jag verkligen behövde mitt i allt elände. Jag har haft jättestort stöd från min familj där Vic kämpar stenhårt för att få ihop allt nu när jag ligger här. Hon praktiserar på Ks både dag och natt samtidigt som hon skjutsar barnen fram och tillbaka men tar sig ändå tid att komma och hälsa på mig så ofta hon kan. Det betyder massor att ha en sådan person i mitt liv 💖. Mina föräldrar har också varit här väldigt mycket och ställer också upp 100% på allt som behövs. När man hamnar i sådana här situationer så är det så skönt att veta vilka som verkligen bryr sig. Min syster har också varit här och där vet jag också att hon är väldigt engagerad i min sjukdom och vad som händer runt omkring mig. 
 
Nu är det strax dags att få i sig lite lunch och sen får jag fortsätta att försöka roa mig så gott jag kan på egen hand. Prognosen är att jag blir kvar här till och med Onsdag nästa vecka men det vet man aldrig så jag tar en dag i taget. 
 
På återseende!
 
// Dan