Lördagstankar

Hej,
 
Lördagskväll och det har varit en riktig pisshelg så här långt. Igår morse vaknade jag med illamående men envis och dum som jag är så åkte jag till jobbet ändå. Jag blev bara kvar i drygt 1 1/2 timme innan jag åkte hem och la mig. Jag har i princip blivit kvar i soffan sedan dess då illamåendet håller i sig. Börjar bli riktigt trött på det här och jag hoppas verkligen att det är borta till i morgon. 
 
I Torsdags var det exakt 8 månader sedan jag blev transplanterad och det har, och är fortfarande, varit en daglig kamp mot både fysisk och psykisk smärta. Sedan i somras har hjärnan gått på högvarv och jag ifrågasätter mig själv hela tiden. Jag känner att jag gett så mycket av mig själv under så lång tid och alltid kämpat för att andra människor ska må bra medan jag själv inte fått mycket tillbaka. Den övergivenhet och ensamhet jag bär runt på är väldigt jobbig att hantera och man kommer till en punkt i livet där man inte längre kan dölja hur jobbigt det är. Jag har under alla år förstått att jag är mindre värd än andra människor och att min smärta inte är värd att prata om. Vissa dagar känns det som att jag skulle kunna lägga mig på vägen och bli påkörd men ingen skulle ändå bry sig om att jag var där. När de här tankarna kommer är det svårt att fungera och det går ut över allt som jag försöker göra till vardags. Det finns även saker i mitt förflutna som inte är avslutat och som ligger och smärtar mig varje dag. De här sakerna förstärks när jag mår som sämst och det blir inte bättre av att jag plågar mig själv med att frammana bilder på personer som jag egentligen aldrig någonsin vare sig vill se eller höra talas om.
 
Det rent fysiska är minst lika svårt och jag går ständigt runt med en oro kring om min njure ska fungera eller om min kropp ska stöta bort det nya organet. Jag upplever att det inte finns någon förståelse för hur tufft det är att komma tillbaka efter ett sånt här ingrepp och dessutom är min njursvikt av typen Iga-Nefrit något som aldrig kommer försvinna utan det är en sjukdom som kommer finnas kvar för alltid. Att leva med den oron och den pressen är självklart något som är väldigt tufft och som jag bär med mig hela tiden. Människor som jag har runt omkring mig tror nu att allt är topp och att jag är "frisk" och att allt är som vanligt igen men självklart är det inte så. Å andra sidan så vill jag inte bli daltad men lite förståelse skulle vara väldigt skönt. 
 
Nu börjar den sena kvällen infinna sig och då är det inte långt kvar till natten. Natten innebär att de allra svåraste tankarna, minnena och känslorna blir än mer påtagliga och att ensamheten håller mig i ett hårt grepp. Det jag hoppas på är att natten försvinner så fort som möjligt och att en ny dag kan gry igen. När den väl kommer så är det bara att börja kämpa igen. 
 
God natt och på återseende!
 
// Dan