På botten

När man tror att verkligheten är dikt men det i själva verket är dikten som är verkligheten. Det jag fruktat är sant och alla mina värsta tankar besannas. Jag frågar mig själv om jag är ämnad till det här livet eller om det här livet är ämnat åt mig. Alla ensamma nätter där de mörka tankarna äter upp mig är besannade och jag är verkligen så jävla värdelös som jag hela tiden trott. Ingen har någonsin stått på min sida när ångesten varit som värst men vem vill egentligen kämpa för någon som mig? Mitt förflutna är som ett öppet sår som bara väntar på att få börja blöda igen. Vart ska det här sluta egentligen? Jag befarar det värsta...

// Dan