En kväll i Karlstad

Hej,

Nu var det ett tag sedan jag skrev något på bloggen men det spelar väl ingen större roll. Det känns ändå som att ingen bryr sig om vad jag gör eller hur jag mår så det jag får ner här är bara för mig själv. Har nu gått hos kuratorn vid 5 tillfällen och varje gång jag kommer ut har jag så mycket tankar i mitt huvud så det håller på att explodera men jag vet att det inte finns någon att prata med. Ensamhet, utanförskap, ångest, rädsla och en ständig känsla av att inte duga till är det som präglar mig nu och det känns som att jag lever i ett ständigt vakuum. Varje morgon som jag vaknar så hoppas jag att just idag blir det bättre men varje kväll går jag och lägger mig med en besvikelse inom mig. Alla minnen som kommer tillbaka där jag får höra hur dålig och ful jag är samtidigt som jag hela tiden känner mig oviktig och ständigt nedprioriterad. Jag är så trött på dagarna att jag ibland inte orkar tänka men jag måste ständigt bära ett stort ansvar på mina axlar. Under ett flertal år har jag levt med dödsångest men det är något som jag får bära tyst inom mig då det alltid finns någon annan som vill att jag ska prata och trösta så jag får som vanligt stöta bort mina egna problem och istället fokusera på andras.

Nu vill jag bara somna och inte tänka på allt negativt som omger mig. Det är tyvärr lättare sagt än gjort. 

// Dan