En dikt i natten...

Du är inte den första att kanta din väg med tårar
Du är inte den första att undra vad meningen är
Du är inte den första att ristas av ångest,
att skälva i djupet
inför livet och dess obegriplighet
jorden känner smaken av dina tårar
som den känt alla tårar förut
Ditt liv är inte det enda, inte det första
att vara svårt
Inte ens svårast är det
Därför är du inte ensam när du gråter
Deras ögon följer dig, de känner vad du bär
I dig finns deras styrka
och du ska resa dig som de
 
På botten av den brunn som är din själ
på botten under alla dina tårar
glimmar styrkan som en ädelsten
Du tömmer brunnen endast för att kunna
hämta stenen
som en släktklenod i gåva ifrån dem
som burit vad du bär
och övervunnit

// Okänd