Lördagskväll

Hej,

Nu är det länge sedan jag lät mina tankar rinna ner här på bloggen. Mycket har hänt och tyvärr är det inte så mycket som är positivt. Min kropp börjar falla samman och hur gärna jag än vill så är det helt omöjligt att börja motionera. Efter att under lång tid haft problem med höften har jag den senaste tiden haft så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. För några veckor sedan fick jag göra en magnetröntgen och den visade att jag har något som heter Osteonekros. Det är en åkomma som gör att blodflödet har avstannat till höften och som sakta gör att benvävnaden i och runt höften dör. Det här är något som inte blir bättre utan snarare bara blir sämre och sämre. Jag har fått kryckor för att slippa halta och som ska avlasta höften. Om 2-3 månader ska jag träffa höftprotesgruppen på Danderyds sjukhus för att då kunna komma vidare och sedan gå vidare och operera in en höftprotes. Detta är naturligtvis väldigt nedbrytande och jag blir väldigt begränsad i min vardag.

Värk och allt sånt elände är förstås jobbigt men det absolut värsta är de mörka tankarna jag bär runt på hela tiden. Allt som jag är och allt som är min historia är ett oerhört tungt ok att bära runt på helt ensam och jag önskar att det fanns någon som pratade med mig och som visade något intresse för mig i detta. Jag har fått höra att jag inte duger, att jag är både fet och ful och att det är bättre att jag går hem så kan andra få sitt. Dessutom är det en specifik händelse som går 20 år bakåt i tiden som fortfarande plågar mig något oerhört varje dag. En redan ensam och trasig själ klarade inte av det som hände där och då och dessutom har jag fått känna mig som att det är mitt fel. Jag som är offret i det här har alltid fått känna mig som en förövare och det som hände har traumatiserat mig vilket gör att jag är oerhört känslig för vissa saker som jag ser eller hör. Att bli så otroligt förminskad av någon man håller av är något som jag aldrig kommer eller vill acceptera. Jag kände mig redan som världens mest värdelösa person och detta satte kniven rakt i hjärtat och gör att det är ett öppet sår som blöder varje dag. Jag har hållit masken under alla år men det finns en smärtgräns för alla och så även för mig. Jag har själv inte varit någon ängel men alla misstag som jag gjort i mitt liv har jag alltid stått för. Jag har gått hos en kurator under en längre tid och pratat men vi har nog båda insett hur djupa mina sår är så nu har jag blivit remitterad till en psykolog för att verkligen kunna bearbeta de problem jag upplever. Jag har alltid känt mig ensam och värdelös och att jag aldrig skulle hitta någon som bryr sig om mig och som är beredd att kämpa för mig när jag verkligen behöver det. Tyvärr kan jag inte säga att jag känner att någon är beredd att kämpa för mig utan jag får stå ensam när det är som jobbigast. Å andra sidan har det alltid varit så och så kommer det nog att förbli. Jag är snart 43 år och om någon verkligen hade velat kämpa för mig så hade de nog gjort det vid det här laget. 

Som om det inte vore nog med problem så ska jag upp på operationsbordet igen på Torsdag. För vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på men det torde vara uppe i över 10 gånger sedan 2016 i alla fall. Den här gången är det en ovanlig sjukdom som skapat problem i den nedre regionen och det ska fixas genom en operation. Det är något som oroat och besvärat mig i ca 5 år så det är på tiden att det ska fixas. Detta är också något som bidragit till att dra ner mig ännu längre i mörkret av känslan att inte duga till och att vara en avart mot alla andra. Det här är inget man precis berättar om för vem som helst med risk att bli förlöjligad och det har jag iofs redan blivit. Det här är en dagoperation så den ska gå rätt snabbt men jag är mer oroad av hur det blir efteråt. 

På jobbfronten är det tufft just nu och det är svårt att få allt gjort som jag måste. Jag har fått en ny tjänst som innebär att jag får större ansvar för både arbetet och personalen och det är inte lätt att leva upp till när man är i den form jag är i. Den tjänst jag blivit erbjuden är det jag alltid strävat efter och som jag kämpat för så länge så det går inte att tacka nej men jag måste hålla det på en nivå som gör att jag inte går under fullständigt. 

Annars är det full fart med barnen och allt de företar sig. Samuel tog studenten förra Fredagen och ska nu ge sig ut på arbetsmarknaden till hösten. Han har kämpat stenhårt för att ta sig genom skolan och jag tror han upplever en stor lättnad nu när det är över. Han har gått framåt massor med sin dans och vi får se vart det leder honom i framtiden. Elias har gått klart första årskursen i gymnasiet efter att ha bytt både skola och program från Kista och Teknikprogrammet till Upplands-bro Gymnasium och Barn och fritid. Där trivs han jättebra och som bonus har han träffat en jättetrevlig tjej som han hållet ihop med i ett halvår nu. Isac har precis gått ut åttonde klass och ska till hösten inleda sista året i grundskolan. Han är en väldigt lovande målvakt där han gjort stora framsteg den senaste tiden och belönades förra säsongen med utmärkelsen Årets utveckling. Wilmer har precis gått ut femman och han är verkligen vårt yrväder på alla sätt. Han är inte precis den blyga typen utan han både hörs och syns på alla tänkbara sätt. Han kämpar på med sin hockey och har nyligen avslutat sin femte säsong. Nästa Söndag ska han iväg på hockeyläger i Furudal och det ser han fram emot väldigt mycket. 

Nu är det dags att säga God natt och så hoppas jag att inte vissa personer dyker upp i mina drömmar. 

// Dan

Grabbarna firar av Samuel efter att han tog studenten för en vecka sedan. 

Avslutar detta inlägg med en låt som passar mig bra just nu.